”Jag vågar inte, Jag vågar inte, Jag vågar inte men….. Jag gör det ändå!”

Så gick tankarna kring årets resa, både bokstavligt och rent personlighetsmässigt.

Den 30:de Augusti klockan 17:20 gick flyget mot mitt livs resa. Flyget tog mig och 101 stycken kvinnliga företagare till Opatija, Kroatien. Vi stod på flygplatsen med stora, förväntansfulla leenden med glitterhattar på sne’. På utsidan var jag lika glad som alla andra men på insidan slogs tankarna. Tankar som att inte passa in, att inte räcka till och rädslan för att vara långt hemifrån. Att lämna tryggheten och kärleken hemma. Tryggheten som jag lutat mig mot, och gömt mig bakom, större delen av mitt liv.

Vi landar i ett varmt Kroatien, trötta efter resan och hungriga både på mat och äventyr. Den natten sov jag, trots klibbig värme, som en död sill helt utmattad av att styra upp alla tankar som slogs. Morgonen väntade runt knuten och det var dags att ladda om batterierna. Klockan 06:00 ringde klockan och det var dags att klistra på självförtroendet. För där nere, nere vid frukostbuffén, skulle jag hitta en plats. Var skulle jag sitta? Hos vem skulle jag sätta mig? Alla tankar och ångest från skolan sprang rakt in i magen. Jag hade ju aldrig nån plats.

”Nä minsann, skärp till dig nu! Nu får du hosta upp dig!”

cat-564202_1280Jag tog en fralla, brödet jag kände igen, och la den på tallriken. Det blev smör, ost och gurka precis som om jag vore hemma. Hemma, trygghet, kärlek.. Så stod jag där med tallriken i handen. Vart skulle jag sätta mig? Jag andades, kopplade upp mitt andra jag och slog på det fejkade självförtroendet. Det har ju funkat förr så varför inte nu? Jag gick rakt in bland borden och sen minns jag inte mer. Jag kan inte minnas hos vem jag satte mig. All energi gick åt till att vara glad, framåt och för att se trygg ut. Jag har en enda stor minneslucka från samtal och möten under den timmen.

Det märktes snabbt att här va alla välkomna oavsett storlek, personlighet eller historia. Vi hade en gemensam nämnare och det var drömmen om att få följa våra hjärtan. Det spelade ingen roll vem vi var eller var vi kom ifrån eller hur den drömmen såg ut. Vi var alla samma, vi var ett, men ändå samtidigt oss själva. Vi var alla kvinnor med drömmar och med vars ett bagage.

”Jag mötte någon på min resa i Opatija, Kroatien. Jag mötte mig själv. Hon blev lyft av dessa fantastiska kvinnor. Hon fick boostat sitt självförtroende. Hon fick veta att hon dög precis som hon va. Hon var inte bara okej hon va grym!”

Det blir lite av en ”bubbel-effekt” när man åker iväg sådär. Man går runt i sin lilla bubbla och njuter. Sen är det dags att åka hem till vardagen och vardagsslitet igen. Har du tur har du lyckats få med dig den där bubblan hem. Jag hade en liten väska, som knappt rymde de kläder jag hade med mig, men jag lyckades ändå få med min bubbla. Jag höll krampartat fast vid den in på flyget, genom tullen och hela vägen hem genom dörren in i tryggheten in bland kärleken. Sen kom den, när jag minst anade det, den där mörka, bittra, svenska avundsjukan. Den gick rakt mot mig, när jag var som mest lycklig, tog fram en nål och stack hål på bubblan jag kämpat så tappert med att få hem.

”Jag sa ju de, du håller inte måttet! Varför försöker du…?”

Ja, så hade det låtit för bara ett halvår sedan om det hade hänt mig då. Men inte denna gång. Aldrig i livet, att jag accepterar att någon smäller min bubbla! Bubblan jag kämpat med att bygga upp. Den jag vårdat, på min resa, hela vägen hem. Bubblan som höll sig hel, mot alla odds. Den small och den gjorde det högt. Skillnaden på mig nu och då är att jag kan bygga mig en ny bubbla. Jag har fått verktygen och instruktionerna med mig hem från resan. Verktyg som vänskap, kärlek, omtänksamhet, ödmjukhet och den enorma viljan av att hjälpa. Allt detta stannade inte kvar i Kroatien. Alla dessa verktyg finns inom varje kvinna som fanns med på resan och alla dessa kvinnor kom med hem. De finns mara ett meddelande ifrån mig och det tog inte lång tid innan jag lyckats bygga upp min bubbla igen. Denna gång ännu starkare och ännu större och sist men inte minst… Ännu Qoolare!
Tack alla underbara Qoola Qvinnor för att ni lärde mig hur man bygger sig en egen bubbla, med hjälp av ett nätverk, fylld med kunskap, glädje och en jäkla massa kärlek!

 

Blogg Profil

 

 

 

 

 

 

Linda Karlsson, Ägare av LiKa Media

www.LiKaMedia.com